Med den Ondes hjälp

 

unnamed-8

Anna Britta Persson var 31 år bodde i ett vindsrum med trasig järndörr i korsningen mellan Nygatan och Landsvägsgatan i förstaden Haga, strax utanför Göteborg. Hennes make, Magnus Persson, arbetade skift på gasverket och de var ganska nygifta. Få kände till fru Perssons undergroundverksamhet. Anna Britta gick sällan miste om ett tillfälle att stjäla, eller lura till sig, varor, tyger och annat, med hjälp av lögner och bedrägerier, som hon sedan sålde vidare. Hon tjuvade till och med från sina vänner, som var lika fattiga som hon själv.

Under Larsmäss marknad, i augusti 1862, stötte Anna Britta ihop med bonddottern Lotta. Marblotta gick omkring och sålde tyger hemifrån Mark och hyrde ett litet rum på Tyggårdsgatan. Jag kan skaffa varor åt Lotta, sa Anna Britta Persson, och Lotta svarade Ja tack, och gav fru Persson 100 riksdaler.

annabritta

Det var upprinnelsen till det brutala mordet som ägde rum i vindsrummet på Landsvägsgatan i Haga, under natten mot den 26 oktober 1862. Mordet var så blodigt att man just därför inte riktigt kunde tro att fru Persson kunde vara skyldig. Så beter sig inte kvinnor, hette det, och Anna Britta fick frågan gång på gång. Har hon inte haft hjälp, och till slut svarade hon. Ja, av den onde.

 

 
shapeimage_1MED DEN ONDES HJÄLP 2004, 2017

Med den Ondes hjälp var min första roman. Efter De bortglömdas skuggor sökte jag medvetet efter en kvinnlig, grövre brottslig, som bröt det gängse könsmönstret, det vill säga som inte skadade och söndrade inom familjen utan attackerade någon utomstående.

Under sökandet stötte jag ihop med Anna Britta Persson. Hon bodde i Haga, i samma stadsdel där jag nu bor. Tålmodigt gick jag igenom de tusentals sidor av dokument som finns bevarade i målet, och jag kan säga en sak. Anna Britta var en smart och slug individ, som nästan klarade sig undan rättvisan. Jag var arg på henne vid flera tillfällen under arbetets gång. Anna Britta, sa jag. Nu går du för långt! Som när hon lånade sin närmaste väninnas vigselring för att pryda sig, som hon sa, men istället gick raka vägen bort till slaktaren och köpte fläskkotletter.

Inför en serie föreläsningar skaffade jag en tidstypisk rakkniv, och vid ett tillfälle skar jag mig på den så att blodet droppade ner i boken och ut på golvet. ”Rätt åthon” skulle Anna Britta ha fnyst åt mig. ”Hon som prata hudlort bakom ryggen på mig på det där viset!”

unnamed-8