Ur Med den Ondes hjälp

 

annabrittateckning

"Hemma hos Bohlins gjorde Anna Britta om ofoget med nålen. Hon hade piskat den tunga salongsmattan och burit upp den för alla trapporna när hon lät den ramla ihop i en hög. Det värkte i händerna, och fuktade som av blod i munnen. Ingen av de andra pigorna fanns i närheten, den ena handlade på Salutorget och den andra fanns ute på en tvättflotte, så hon tvingades arbeta ensam med städningen. Hjärtat hamrade av ansträngningen och hon sparkade till den kantiga högen.

– Varsågod ditt tunga skrälle”!
Hon tog ett steg bakåt för att måtta ännu en spark, men istället råkade hon stöta till fru Bohlins sykorg, som stod placerad vid kakelugnen. Anna Britta vände sig om och såg hur den tippade över. Ett nystan rullade iväg mot fönstret. Hon plockade snabbt upp det, men när hon lade tillbaka nystanet i korgen kantrade den ännu en gång. Ett etui, fyllt av nålar, trillade så hårt i golvet att asken gick upp och nålarna forsade ut.

Med hastiga rörelser kröp Anna Britta omkring på golvet och samlade ihop nålarna. Hon hörde hur kokerskan slamrade ute i köket. Husan och fru Bohlin fanns i något av sovrummen. De höjde rösterna och diskuterade visst en hatt som måste sys om. Anna Britta ålade sig in under soffan. Där låg fyra nålar. Så stack det igen. Snart var hennes händer översållade av nålstick.

Sykorgen stod på sin plats och mattan kunde lika gärna ha varit piskad dagen innan. Anna Britta satt på golvet med benen utfällda. Hon tittade på synålen som hon höll mellan fingrarna. Så tunn och så vass. Hon stirrade på den blodtörstige lille rackaren. Tänk vad många spetsar en sådan liten stickare hinner fästa. Husan och fru Bohlin dryftade silverbestick inne i sovrummet, och kokerskan nynnade ute i köket.

Anna Britta lyfte på mattan och tryckte in nålen med spetsen uppåt. Nu satt den i mitten, ganska långt bak, så nog borde någon trampa in den. Krökas skulle den, stickas måste den. Inom kort skulle hon höra skriket. Hon mindes dagen vid bäcken, när lilljäntan ramlat i, då hon räknat Ole, dole, doff.

Hon gick ut i köket där kokerskan skar upp bröd.

– En sådan tid det tog, sa hon. Nu måste Anna Britta hjälpa till med dukningen.

– Jag var ensam med mattan, sa Anna Britta.
– Så är det med herrskapsmattor, svarade kokerskan.

Handlare Bohlin somnade genast efter middagen. Han satt i fåtöljen och drog långa snarkningar genom näsan. Magen guppade i samma takt. Pigorna dukade av. Anna Britta lyfte brödkorgen och den mörkhåriga bar tallrikarna. Fru Bohlin reste sig från soffan och tog ett steg ut på mattan. Anna Britta, som stod vid bordet igen, tonade ner sina rörelser och föste långsamt in brödsmulorna i handen. Ett steg till. Det behövdes bara ett enda litet fjät för att fru Bohlin skulle trampa på nålen. Blodet rann hett och vilt genom hennes ådror, hon tittade under lugg.

Så tog fru Bohlin klivet. Hon steg ner precis där Anna Britta stuckit in nålen. Men hon rörde inte en min.

Anna Britta kände rodnaden sprida sig över ansiktet. Så enfaldigt av henne. Hon hade glömt att herrskap alltid går omkring i skor. Nålen mosades under fru Bohlins bruna klack och försvann in i mattan. Fru Bohlin lämnade broderiet på soffan och gick in i sovrummet igen.

De var ensamma i salongen, pigan och den sovande handlaren. Anna Britta sträckte på sig för att få en skymt av fru Bohlins broderi. Det föreställde en kvinna som satt framför en spis med ett barn i knäet. ”HEMMETS HÄRD” stod det skrivet med korsstygnsbokstäver. Hon tittade ner mot mattan, men upptäckte inga spår efter nålen, den kanske inte fanns där längre? Handlaren snarkade till och kroppen skakade, men sjönk sedan bakåt i fåtöljen igen. Anna Britta kände skammen bränna i kinderna. Här stod hon i hela sin dumhet. Det var i samma stund som hon upptäckte den. Den låg på tebordet intill fåtöljen och liksom blänkte. Bohlin snarkade i långa djupa tag. Huvudet låg åt sidan. En tunn stråle saliv glittrade i skägget.

Anna Britta förstod först inte vad hon såg, men det märkliga föremålet fick henne att gå närmare. Var det en medalj, eller kanske en snusdosa som låg där? Nej, nu såg hon. På tebordet låg ett fyradalers mynt. Anna Britta stirrade på lejonen och kronan, som prydde ytan. Myntet låg naket och ensamt bredvid handlarens pipa och askfat. Någon borde stoppa ner det i en portmonnä, tänkte hon. Anna Britta smög fram till det lilla bordet och tog på pengen. Ytan var kylig och glatt. Fyradalern var värd mer än tre dagsverken. Den som ägde en sådan slant. För den här runda dyrgripen kunde hon köpa två lispund chokladpraliner, eller nästan ett helt paraply. Hon betraktade den sovande handlaren. Han måste ha glömt att lägga undan pengen innan han satte sig.

Kokerskan nynnade ute i köket, var de andra höll hus visste hon inte, och det spelade ingen roll heller för här i salongen fanns Anna Britta och en fyradaler. Rörelsen var så förvånansvärt enkel. Pengen försvann in i näven och fortsatte ner i klänningsfickan. Myntet hade aldrig legat på bordet, det var ett misstag, tänkte hon, för vem vill ligga ensam? Fyradalern hörde hemma i hennes skrin, bland de andra skatterna, och inte tillsammans med Bohlins mynt i en handlares många gömmor. Nålar eller pengar, tänkte Anna Britta, medan hon bar ut resten av disken.

Det gick några dagar, men till Anna Brittas stigande förvåning hörde hon varken herrskapet eller husan nämna fyradalern på tebordet. Den måste ha gått dem förbi. Myntet låg nu i skrinet under sängen, tillsammans med broschen och hårtesten, inlindad i det blå tyget.”