Ett utdrag ur Skärvor av glas

 

Liljedals glasbruk 1787

”Blås, pojke”, ropade far. ”Fyll på med luft bara!”
Far förstod inte att mina lungor redan var sprickfärdiga, och att kraften lämnade mig så fort jag gjorde som han sa. Jag tog i med allt jag hade och tömde mig. Luften strömmade genom strupen, ut i det smala spettet och ner mot eldklotet. ”Nehmen in allen Kräften jetzt!” ropade far från golvet. Jag försökte dra i mig mer luft, men istället hostade jag och blev slak och stum. Munstycket kändes fuktigt och kladdigt. Det var äckligt, byggt av spott och svett, och när jag tänkte ef­ ter slog det mig att både Giöbel och Wolfbrandt redan använt spettet nu på morgonen. Där jag blåste hade de nyss haft sina läppar, av spott och svett, mat och skägg, just där.

De skrattade ute i verket. Jag sneglade mot spettet och upp­ täckte att det som nyss varit ett glödande klot förvandlats till ett genomskinligt moln, som börjat falla sönder. Molnet skul­ le aldrig utvecklas till en butelj. Där rök mina andetag. Molnet hade jag sett förut. Det var en nybörjares klumpighet. ”Gut”, ropade far. Han måste driva med mig. Glasmassmoln var för andra, inte för mig.