Tidsresan

1968

Vintern var kall. Röken stod som kattsvansar ur skorstenarna på Berghem i Umeå när jag sjösatte mitt första bokprojekt, deckaren Mord på hotell, om en mördare, fem spöken, svarta Madame och två barn. Jag var i sjuårsåldern, kortsnaggad och fulast i världen. Mord på hotell nådde aldrig publiken, men sedan dess har skrivandet funnits med, på ett eller annat sätt.

 

1987

Den hösten publicerade både Vårlösen och Horisont en novell och en samling dikter av mig och jag skuttade glatt över loftgången i studentområdet i Göteborg. Förutom det hade jag fått lektörsomdömen både från Bonniers och Wahlström & Widstrand: Mycket begåvat, modig författare, stor potential. Världen låg öppen även om det var refuseringar. Resten var bara en tidsfråga.

 

1988

Autobahn förvandlades till en kostig. Jag blev sjuk och varje dag var en kamp om livet. Den stora tystnaden lade sig som en brandfilt över mig och skrivandet. Lågan slocknade och jag fick inte ur mig en konstruktiv mening på många år.

Det blev inget författande, konstaterade jag, men perspektiv förändras. Jag levde, och jag blev frisk. Resten kunde kvitta. Jag åkte till Prag, grät och svor, och svor och grät. Och livet, det var kärt.

 

1998

barnledig, för andra gången. Fingrarna kliade. Det var skrivklåda, det gick inte att ta miste på. Jag skrev igen, återerövrade språket och bollade med ord och möjligheter. Det tog tid, men det var OK och förresten var det bara på skoj.

 

 2002

Min första bok, dokumentären De bortglömdas skuggor, kom ut, lästes och fick fina recensioner. Sedan dess har det har det rullat på, men Bonniers och W&W jag inte kontaktat fler gånger.

 

2013

Mina föräldrar dog det året, och mitt emellan genomgick jag en större operation. Sorgen ömsade skinn och blev nästan vacker. Ett bloss glimmade till på min mörkt blå himmel och jag började skriva på berättelsen om min släkt.

 

2017

Stolt presenterar jag romanen Skärvor av glas.